Då när vi blev anmälda. 

En dag för ganska många år sedan nu fick vi ett brev på posten där det stod att socialförvaltningen fått en anonym anmälan om att vi misskötte våra barn. På den tiden fanns bara Andre, Aston och Alva. Jag arbetade på en barn-och ungdomspsykiatrisk avdelning både dag, kväll och helg plus att jag gick en vidareutbildning inom ambulanssjukvård. Johan hade blivit uppsagd väldigt plötsligt och var tvungen att ta jobb i Norge så han var borta långa perioder. Andre hade fått en hjärnblödning och återhämtade sig efter det med allt vad det innebär; trötthet, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och till följd väldigt svårt i skolan. Livet var ganska strängt men vi hade precis varit på en mysigt kortsemester hos familj i Stockholm så det kändes bättre än på länge. Så kom brevet där det stod att vi skulle på ett möte en vecka senare. En vecka senare??!! Vadå, skulle vi vänta en vecka innan vi fick veta vad det handlade om. Jag ringde och tjatade mig till en tidigare tid och Johan hann inte kom hem så jag gick dit, ensam. Jag fick brevet uppläst för mig och där stod väldigt personliga saker om mig och min familj. Saker som någon nära men inte väldigt nära kunde veta. Det beskrev hur mina barn hade barnvakt ofta, av sin mormor och farmor, av min bästa vän. Det beskrev mina underbara och sociala barn som kontaktsökande och otrygga. Det beskrev hur mina barn fick vara ute på gatan på furet och cykla, så som barn under alla mina levnadsår varit. Det beskrev att Andre inte mådde bra men inget om allt vi gjorde för att försöka hjälpa honom. Det var fruktansvärt kränkande och helt obeskrivligt läskigt att inte veta vem denna människa som skrivit brevet var. Det går inte förklara. De ville så klart träffa Johan och vi välkomnade att de utredde saken. Pratade med lärare, dagispersonal och läkare. De erbjöd sig att hjälpa till, bland annat genom att ordna någon som kunde passa barnen. Så istället för att de skulle få spendera kvällen och somna i sitt hem tillsammans med sin mormor, farmor eller typ ”moster” skulle en främling komma. Det var inte ett alternativ. Jag minns inte om de faktiskt pratade med någon men jag minns att de sa att de sparade anmälan ett år och om något inkom igen skulle de plocka fram den igen. Jag minns att jag under väldigt lång tid nästan kastade in barnen från bilen när vi kom hem på dagarna. Jag minns att jag inte ville vara utomhus eller ens åka någonstans i onödan. Jag minns att jag inte ville att barnen skulle prata med grannarna. Jag minns hur jag när jag blev gravid med Agust undrade om jag skulle bli anmäld igen. Det var en fruktansvärd tid. Jag har jobbat med barn som mår dåligt och med familjer där en anmälan behövts göra. Det händer även som barnmorska och det är alltid jobbigt. Det är jättebra att man kan göra och socialtjänsten gör mycket bra för många. I mitt fall var det någon som typ kände oss som gick bakom ryggen på oss istället för att fråga: ”hur har ni det? Jag är orolig.” Jag skulle förstå en anonym anmälan om det någonstans stod att det fanns en oro att vi slog barnen, att vi var våldsamma. Då kanske personen skulle tro att vi skulle skada henne/honom. Så var inte fallet, han/hon klarade bara inte av att stå för det. Jag hoppas att den människan inte finns i mitt liv idag men jag kan ju inte veta. Om du läser detta vore det uppskattat om du kunde berätta för oss. Kanske kan jag då få lägga det bakom mig. Så jag idag när jag sitter och har en vecka framför mig med barnvakt tre kvällar hade sluppit ens tänka tillbaka till den hemska tiden och den hemska känslan av att någon faktiskt trodde att vi inte ville det bästa för våra barn. Det är inte lätt att prata om och ännu svårare att skriva så här. Omtanke om allas våra barn är något värdefullt men kanske kan man ibland hellre fråga och våga få ett svar. 

2 reaktion på “Då när vi blev anmälda. ”

  1. Fina Jennie…
    Jag ryser i hela kroppen och kan inte för allt i världen förstå vilken människa som kunde tro så fel om er. Så starkt att ni tog er igenom det och hoppas att ni någon gång ska få slippa oron och hemska tankar ❤?
    Kramar

Kommentera