Det sägs att solen skiner. 

Det har varit en jobbig tid så jag har inte bloggat så mycket. Det är inte inspirerande och upplyftande med förtvivlan och sorg. För sju veckor sedan kom jag och familjen hem från Bali. Bara någon vecka senare fick min morfar diagnosen cancer och nu finns han inte hos oss längre. Hur är det möjligt? På så kort tid? 

Alla vet ju att ingen får leva för alltid. Det är inte samma sak som att faktiskt VETA. Att få höra att du har en begränsad tid kvar med din PERSON. Ännu en annan sak är att VETA och faktiskt förstå vad det innebär. Som sjuksköterska har jag spenderat flera dagar och nätter hos människor under deras sista stund. När det inte längre finns hopp om botemedel finns bara ett syfte, att minska lidandet. I veckor har jag gråtit, stressat och oroat mig över att min morfars sista tid skulle bli ett lidande. 

Min morfar har alltid haft en viktig roll i mitt liv. Den 6:e september för 18 år sedan blev jag mamma, första gången. Jag var 17 år och Johan var 16 år. Jag gick andra året på Naturvetenskapliga programmet och ville fortsätta skolan och ta studenten med min klass. Både rektorn och studievägledaren berättade för mig hur omöjligt det var. De upplyste mig om att jag när barnet var fött skulle få för mycket gröt i huvudet. Min föräldrar och morföräldrar uppmuntrade mig. Jag fick fortsätta. Mina morföräldrar hade precis förtidspensionerat sig. I timtal promenerade de i närheten av skolan med Andre medan jag hade lektioner eller pluggade. För att jag skulle kunna göra färdigt skolan. För att de avgudade honom. Den 6:e September detta året fyllde Andre 18 år och min morfar blev hemskickad från sjukhuset i väntan på att få somna in. Tidigt en torsdagsmorgon, den 8:e september, fick han somna in. Jag var där, sov vid hans sida timmarna innan och höll honom i handen när han tog sina sista andetag. Morfar har lärt mig mycket och detta var en av de viktigaste lärdomarna. När min pappa dog, 46 år gammal, kände jag bara ilska, förtvivlan och frustration. När min morfar dog kände jag lättnad, värme, tacksamhet men självklart även ledsenhet och sorg. I 83 år har han levt och varit frisk. Han var gift med min mormor i 60 år och än idag kramas de, håller varandra i handen och skrattar tillsammans. Han hade ett rikt yrkesliv. Han har barn, barnbarn och flera barnbarnsbarn. Han var älskad av många och blir saknad av fler. Han fick somna in omringad av människor som älskar honom i sitt hem. Lidandet var kort om ens det. Kärleken var överväldigande. 

Idag fick jag återigen promenera in på sjukhuset. Inte på grund av tråkigheter och sorg utan för att möta kvinnor och små mirakel. Der för första gången Magplasket. Livet är fullt av kontraster. Även om det väckte många känslor att gå dit idag är jag glad att livet föll sig så att mitt i eländet kom en påminnelse om alla små mirakel och att trots sorgen och saknaden går livet vidare. Kanske är det då vi hedrar de som måste lämna oss. 

Kommentera