En rädd gammal tant.

image

Idag var jag med maken och våra yngsta barn på utflykt på Virsehatt och klättrade i trappor. För er som inte varit där är det en massa läskiga trappor i underbar skogsmiljö och bland annat en mysig utsiktsplats med ett stup runt om. I alla fall så är det allt detta utan en livlig och fullständigt galen tvååring (nästan). Under hela klättringen och vår lilla paus hade jag hjärtat i halsgropen. Jag sprang nästan ner och inbillade mig nog att så fort jag kom ner var de andra också i säkerhet. Ungefär halvvägs ner kallade maken mig för en rädd gammal tant och konstaterade att jag blev det när jag fyllde 34 år. Jag vet inte om jag riktigt känner igen mig i begreppet tant men allt är väl relativt. Rädd däremot, Ja! Finns det någon större rädsla än att det skulle hända barnen något? Det är något jag upplever blivit värre och värre för varje gång vår familj utökats. När jag väntade första sonen tog jag för givet att allt skulle gå bra. Vad kunde gå fel liksom? När jag väntade yngsta sonen var det en ständig oro från det att graviditetstestet visade plus. Med ålder, eller kanske är det erfarenhet, blir farorna mer påtagliga och ödmjukheten inför livet och de fyra mirakel jag välsignats med större. Jag är mer än väl medveten om att det inte går att skydda barnen från allt men det betyder ju inte att jag måste ställa de framför ett stup och hoppas att de är kloka nog att inte hoppa ner.

Kommentera