En som aldrig sviker.

img_2554

Jag saknar sällan ord men just idag var dom svåra att hitta. Min mamma har fyllt 60 år och har dessutom fått veta att hon inte har någon reumatism!! Vi firade med en dagstur till Köpenhamn för en massa mys, timtal av inspirerande yoga, god mat och fika. Jag önskar jag kunde ge henne hela världen. Vi står varandra väldigt nära idag men så har det inte alltid varit. Det var inte lätt att vara mamma och bo med sin mamma. En dag fick vi nog och hade jag inte flyttat hemifrån när jag gjorde hade vår relation nog sett annorlunda ut idag. Det var många som berättade för mig vad jag inte skulle kunna göra som ung mamma men mamma berättade för mig om allt jag kunde göra och slogs för min rätt att göra det.

Efter att Andre föddes fick jag en sköldkörtel-dysfunktion som gjorde mig nedstämd. Andre var världens snällaste och alldeles underbar men jag var inte glad. Samtidigt ägnade jag en massa tid och energi åt att gå klart gymnasiet. Det tog ett halvår innan det upptäcktes vad som var fel med mig och jag sakta blev bättre. Johan var fantastisk men det är inte lätt att bli pappa som 16-åring och ännu mindre lätt när flickvännen blir sjuk. Mamma hjälpte och stöttade oss alla tre. Mamma var allt jag inte kunde vara, både för Andre och mig själv. Det gör ont och det är inte allt lätt att hantera sorgen över den tid jag förlorade. Jag jobbar på det, på att acceptera och förlåta, på att bli mer och bättre. För alla barnen.

Otaliga gånger har mamma funnits där när jag egentligen inte förtjänat det. När min ilska över andras tillkortakommande och svek inte fått utlopp på annat sätt. Då står hon pall, som den klippa hon är. När all ilska lagt sig och det bara finns tårar kvar då öppnar hon sin famn, ibland gråter hon i takt. När ängslan och nervositet tar över, då finns hon där med uppmuntran och lugn. Likväl delar hon min glädje och förväntan. Det finns ju ingen annan som henne, min mamma. Så som jag känner för henne hoppas jag mina barn kommer känna för mig.

Kommentera