Livets början, livets slut och där emellan. 

Jag har en svärmor som propsar på parfoton. Det senaste hon har är på mig och min fina man i tonåren, typ. Eller nä, en bröllopsbild borde hon ha. Det tog nog 20 bilder innan den blev så här  mindre dålig. I skrivande stund sitter jag i bilen efter Magplasket och landar lite. Det har varit en lång dag och så pass kaotisk att jag lämnade handduken hemma och fick torka mig efter duschen med tvättlappar från toaletten. Vi hade begravning för min fina morfar idag. I en månad har vi haft det framför oss och fasat men samtidigt känt ett behov av det. Att få säga adjö på riktigt för att sen kunna gå vidare. Min fina make satt jämte mig och mina lika fina barn var där. Det var en konstig upplevelse på något vis. Vi var på samma plats där jag sa adjö till min pappa för 14 år sedan. Då kände jag mig som världens mest ensamma person. Ingen kunde dela den sorgen med mig. Idag fanns det många som delade min sorg och min saknad. Jag önskar att mina barn känner att jag delar deras. 

Så nu sitter jag i bilen och ska snart bege mig hemåt. Jag sitter och känner visst en tomhet och en ledsenhet men även en hel massa tacksamhet och glädje. Mitt i allt är det skönt att träffa alla härliga kvinnor och bebisar på deras härliga resa. Jag får se vänskapsband knytas och uppleva innerliga och roliga samtal. I veckan avslutades en grupp yoga för gravida. Att åtta veckor passerat. Jag vill säga tack för all förståelse till de av mina deltagare som påverkats av dessa veckors kaos och sorgsenhet i mitt privata liv. Livet händer och nu går vi vidare. 

Alltid älskad, alltid saknad morfar. 

2 reaktion på “Livets början, livets slut och där emellan. ”

  1. Tack fina du för det lugn och den trygghet du sprider till oss som väntar första barnet, trots allt som pågått i ditt privata liv. Ta hand om dig och hoppas du får en fin helg!

    1. Tack Malin ? det värmer att höra. Ha en väldigt fin helg du också så ses vi nästa veckan. Varma hälsningar, Jennie

Kommentera