När orden inte räcker till. 

   Våra barn. Så mycket glädje och kärlek de för in i våra liv. Så mycket oro och rädsla man får på köpet. De föds sådär fantastiska, underbara och orädda. I bästa fall får de fortsätta så, orädda och lyckligt ovetande. Har vi tur får vi också det. 

Alva är den tuffaste av mina fyra barn men samtidigt mest sårbar. Hon tar plats och slår ifrån sig när hon är rädd. Så det som är hennes uttryck för ledsen och rädd uppfattas som jobbig och gapig. Som nyfödd upptäcktes att hon har flera ”små” missbildningar på tummarna och ryggkotorna. Hon har ett blåsljud, ofarligt men det finns där. När hon var ett par veckor gammal började hon spy, spy och spy. Alldeles för sent förstod jag att något var fel och hon opererades några dagar senare för det fanns en förträngning i magkanalen så hon svalt. Ganska många år senare gick det upp för mig att hon kunde dött. På riktigt! Några månader efter det fick Andre en hjärnblödning. Han var tio och jag tappade hakan när doktorn berättade det. Han var ju bara tio! Livet tar inte hänsyn till sånt. Rättvist eller inte. Det händer ändå och allt vi kan göra är att försöka hänga med, orka med. En dag i taget och ibland bara en stund i taget. Ibland kan vi unna oss lyxen att föreställa oss våra barns studentbal, examen, bröllop och barn. Just idag går mina tankar till alla de som är i den där stunden då det bara finns den där stunden ?

En reaktion på “När orden inte räcker till. ”

Kommentera