Slidpruttar och annat seriöst. 


Det har varit två väldigt långa och intensiva dagar. Klockan 06 gick jag upp igår för att komma i tid till Fly High Yoga-utbildningen. Jag blev hämtad på moppe och det var jättekul. Jag hade glömt hur mycket jag älskar det. Runt samma tid som min pappa dog 2002 höll jag på med mitt motorcykelkörkort. Jag hade uppkörningen bokad bara några veckor efter. Egentligen borde jag kanske struntat i det men just då var det en livlina. Ett sätt att komma bort och få fokusera på något annat. Jag har inte kört en minut sedan dess. Dessa dagar blev jag påmind om hur härligt det är, även om jag numera kan tycka att 70 km/timme är alldeles tillräckligt. Kanske borde jag skriva motorcykel (eller moppe) på min önskelista igen? På mina moppeturer fick jag se en massa fina vyer men även otaliga vuxna människor med ett, två och ibland tre barn sittandes med dom. Alldeles galet. Jag blev nervös bara att titta på dom. Ofta hade de inte ens hjälm. Jag tycker det är jobbigt nog att cykla med Aston utan hjälm nu under resan. Det är inte bara indonesiska personer utan alla, eller i alla fall nästan alla. Jag undrar om jag själv skulle bli en ”sån” om jag flyttade hit. Jag har ju ett barn som faktiskt har/har haft en hjärnskada (hur man nu ska se det) så jag vill gärna slå dom i huvudet med nåt hårt när jag ser det. Jag vill gärna slå mig själv i huvudet också när jag glömmer min hjälm. 

Utbildningen var superkul helt enkelt. Läraren var grym. Att hänga upp ner är lite läskigt och det krävs en hel del bålstabilitet och att man vet var man har sin bäckenbotten. Om inte annat så kommer man lista ut det. Vi pratade slidpruttar första dagen. Japp, det är en grej och kan absolut vara en grej när man studsar upp och ner om och om igen. Detta kan upplevas lite obehagligt och för vissa även pinsamt. En av tjejerna sa: ”jag tycker det är ganska trevligt när det händer, det är ju bara luft” och en annan kontrade med att vi skulle ha en tävling i vem som pruttade högst. Det är himla härligt med lättsamma människor. Det blev dock ingen tävling. (På ena bilden visar min lagkamrat Tamara hur man gör grodan och på den andra gör vi justeringar). 
Efter dessa två dagar ser jag fram emot att komma hem och få jobba med mitt bälte. Jag har bestämt med Alva att hon ska träna med mig och jag misstänker att min mamma kommer vilja vara med. Något att se fram emot med att komma hem. Kan inte fatta att det bara är 1,5 vecka kvar!! Och då blir det Sommaryoga på Laxön, både för Gravida och Alla andra. Kom gärna och gör oss sällskap. 

Kommentera