Etikettarkiv: ElisabethUbbe

Högt i tak.

Idag avslutades dag fem på utbildningen doula & kulturtolk Halland. Det är bara tre dagar kvar, inte klokt. Dagarna spenderas på Hälsan högst upp med 12 härliga kvinnor från diverse länder i världen, min mentor Eva-Maria Wassberg, min vän Eva och en ny vän Agneta. Kloka kvinnor och massor med värme, nyfikenhet och glädje. De utmanar sig och jag utmanar mig. Det är högt i tak och vi bjuder på oss själva. Jag lär mig nya saker hela dagarna och huvudet är sprängfullt varje kväll.  För att inte nämna magen efter all god fika det bjuds på. På fotot av min vän Elisabeth Ubbe syns två av deltagarna.

Kvällen har spenderats med att färdigställa powerpoint inför det skräckinjagande informationsmötet jag ska hålla på förlossningen i Varberg imorgon. Det och att fixa informationslappar på 8 språk. Nu ska jag nog vila lite. Sov så gott.

En eloge till kvinnan.  

Elisabeth Ubbe

Jag läste en artikel av fina Elisabeth Ubbe som gjorde att jag vill krypa in i min garderob och gråta en stund samtidigt som jag ville skrika högt hur ont det gör i mig att inte alla barn kan få vara trygga, älskade, varma och kramade. Det är bara inte rätt.

En av anledningarna till att jag valde att bli barnmorska var att jag under min första graviditet mötte så många starka, kloka, självständiga och omtänksamma kvinnor. Det var inspirerande och jag kände att sån vill jag bli när jag blir stor. Jag var ju bara 17 år ändå! Så jag har under mitt liv haft äran att möta många sådana kvinnor. Starka, kloka, självständiga och omtänksamma. Kvinnor som (förmodligen) sliter sitt hår i förtvivlan och sorg emellanåt men sedan kämpar lite till. Det kan handla om vad som helst, från litet till stort och vara vardagshandlingar till grandiosa hjältedåd. Det är min mamma som dag ut och dag in genom hela mitt liv kämpat för att min bror, mig och nu mina barn ska få en trygg och fin uppväxt. Det är min fruga som slåss för barn som inte själva kan stå upp för sig. Det är min vän Linda som flänger jorden runt och vårdar allt från grannar till krigsdrabbade. Det är mina kollegor som trotsar tidsbrist och arbetsbörda för att hjälpa, stötta, och uppmuntra de kvinnor och familjer de möter. Det är Lina som engagerar sig i Läkare utan gränser och skänker sin tid för att hjälpa och vårda utsatta. Det är min f.d. lärare Eva-Maria som idogt kämpar för kvinnors och barns rätt till en trygg och klok mödra- och förlossningsvård. Det är Elisabeth Ubbe som fångar svåra men oerhört viktiga ämnen i bild och ord för att uppmärksamma och förändra. Det är alla starka och kloka mammor som stöttar och står upp för sina barn, kramar sina barn, ordnar mat och kläder till sina barn även när det kanske inte finns ork, tid, energi, stöd eller pengar. Det är alla de kvinnor som uppfostrar och älskar sina söner så att de växer upp och blir som de starka, omtänksamma, generösa och fina män jag känner. När tvivlen kryper på och vi känner att vi inte räcker till behöver vi någon som berättar för oss hur bra vi är. Så nu vet Du, Du är Jäkligt fantastisk!

Konst, inspiration och kvinnohäng.

”De osynliga brösten” av fotografen Elisabeth Ubbe. Vernissagen är över, härliga fyra timmar med flera roliga, starka och inspirerande möten. Det var flera modiga kvinnor och män som blev fotograferade och blev tillagda i utställningen. Vänner, bekanta och främlingar som modigt gick ur sin bekvämlighetszon och ställde sig där framför kameran utan tröja. Alldeles vackra, starka och unika. Det är en ära att få vara delaktighet, i ett litet hörn på en sådan resa. Det blev en vacker och kaotisk bild för egen del också där jag fick sällskap av min vackra dotter och galna minsting. Inte alls en sån där bild man kan önska, där alla sitter prydligt och ler. Min bild är av den andra sorten där sonen gör sitt bästa för att lämna mitt knä medan dottern ser lite butter ut jämte mig och jag ser lite förtvivlad men ändå road ut fast för omväxlings skull utan tröja. Det var en lite speciell känsla att ställa sig där med bara bröst men Elisabeth lyckades på något vis få situationen att kännas ganska normal och väldigt trygg. 

Efter en lyckad vernissage blev det kvinnohäng på mysigt café med djupa och ytliga samtal, god kvällsmat och självklart kaffe och efterrätt. Nu sitter jag hemma i soffan och kan inte låta bli att tänka att sånt borde man göra oftare. Fast nu är det kväll och jag ska mysa och landa i känslan av att det blev så himla bra. Snart morgon och snart yoga med mina vackra mammor.