Är det lättare att älska utan barn?

I nästan hela mitt liv tillsammans med Johan har vi haft barn. Andre föddes lite mer än ett år efter att vi blev tillsammans. Idag, 20 år senare, har vi fyra barn varav minstingen är 4 år. Det är många år som småbarnsföräldrar. Jag fick frågan häromdagen av en nybliven mamma hur man kan lära sitt barn sova i egen säng. Det lilla barnet ville sova i famnen hela tiden. Jag kunde bara vara ärlig och konstatera att min fyraåring sover fortfarande i min säng så några goda råd kunde jag inte komma med. Idag gick fyraåringen ner till sina syskon så jag och Johan låg kvar i sängen. I ärlighetens namn är jag nog lite smått stressad för jag kände ett starkt behov att gå ner och komma igång med dagen. Min kloka make upplyste mig att det är såna stunder som får oss att hålla ihop i längden. Och visst har det sin charm att kunna prata i lugn och ro, skratta, se varandra i ögonen och kramas. Nog finns det anledningar till att så många separerar de första åren med små barn. Det är kanske enklare att älska utan barn. Eller så är det enklare för oss, vi som inte minns något annat. Hur som helst börjar denna lördagen väldigt bra, med mitt livs kärlek och våra fina barn. Lugn och ro var en bonus.

Kommentera