Alldeles för jävla jävligt.

Idag halvsprang jag i sjukhusets korridorer. Jag passerade förlossningen där jag vet att ett jättefint par precis påbörjat sitt liv som familj och ett annat härligt par snart ska få välkomna sitt barn. Det är fantastiskt, underbart, ett mirakel. Det är så det ska vara. Mina fötter fick springa förbi den dörren till en annan dörr. En dörr med färre mirakel, alldeles för få. Jag hade glömt hur det är att jobba på en "vanlig" vårdavdelning. Jag blev färdig sjuksköterska 2004 och har jobbat mycket på diverse medicinavdelningar och mycket med gamla människor. Sedan några år tillbaka är det mest kvinnor och barn i mitt yrkesliv. Mestadels glädje. Det tunga men också det givande med att arbeta med äldre har jag lite förträngt. Idag blev jag påmind om vilket enormt arbete man gör, vilken betydelse man kan ha i någons liv. Inte bara för mannen eller kvinnan som är patient utan även för de människor runt omkring. Jag är oerhört tacksam för de människor som jag nu måste lita på ska ta hand om min morfar. Jag är tacksam att de åtminstone korta ögonblick kan få det att kännas som att i slutet på tunneln finns ljus, även i detta fall då det inte finns något.