Att inte orka mer.

Jag vet inte om alla känner så ibland men jag gör det. Jag orkar bara inte. Inte bara så där "jobbig dag, mycket på jobbet, massa tvätt och kaos med barnen" utan "fullständigt sammanbrott med tårar som sprutar åt alla håll mitt på eurostop".  Sån var min fredag bara någon timme innan Magplasket. Jag fick bedrövliga nyheter som i princip skakar om hela min värld. Då kände jag så, jag orkar bara inte.Som tur är så finns det något eller någon som gör att jag orkar lite till. Någon som orkar när man själv inte gör det. Jag har både en och flera såna personer i mitt liv. Det behöver inte vara att de gör mycket. Det kan vara min bästa vän som inte tvingar mig att prata om jag inte vill. Det kan vara min man som kramar mig fastän jag inte vet att jag behöver det. Det kan vara min mamma som drar mig till träningen fastän jag inte är sugen. Det kan vara mina underbara barn som säger något dumt, skrattar åt en snigel eller ger mig en kram. Det kan vara min tränare som får mig att orka en knäböj till.Så i fredags samlade jag ihop mig och gick till Magplasket och där var kvinnor som log och hade roligt. Jag samlade ihop mig och gjorde nästa sak och nästa och nästa. För jag måste och för att det finns mycket att glädjas åt. Kanske är det så att orken inte räcker till mer än det som måste göras. Då får det vara så, en tid.Nu ska jag ha yoga i stallet. Till det finns det ork. Yoga, hästar, tjejer. Kan bara bli bra.