Bärandets fördelar.

Januari är snart slut. Idag sken solen. Bokföringen är i fas. Jag har en massa roliga och intressanta saker på gång, som till exempel den 18:e februari då jag bjudit hit Jennie Asplund för Födelsehuset (läs mer här). Hon ska prata om varför det är viktigt att vi bär våra barn. Inte bara för att det är så jäkla mysigt för både förälder och barn utan varför det är viktigt för barnets utveckling och anknytning. Jag ser själv fram emot det även om jag kan tycka att det är en självklarhet att barnen ska vara nära. Men jag träffar faktiskt många som säger och många som får höra att de skämmer bort sina barn när de bär på dom "hela tiden". Hur skämmer man bort ett litet barn? Är det ens möjligt? Agust är 2,5 år och han sover fortfarande i min och Johans säng. Det har han nästan alltid gjort. Ibland när jag vaknar på morgonen och är stel i kroppen för jag har haft ena armen över huvudet och kroppen ligger på en minimal yta kan jag ibland tänka att det vore skönt om han kunde sova i sin egen säng. När det blir kväll och jag kryper ner jämte hans varma kropp och hans vackra, lugna och trygga ansikte känns det bara underbart och väldigt lyxigt. Det finns säkert flera som tycker att jag borde lära honom sova i sin egen säng (han gör det ibland). Jag tror det kommer en dag då han är redo, då det inte kommer bli en kamp utan en självklarhet. Han är bara liten en liten stund och jag önskar jag hade haft ork,vett och förmåga att tänka likadant med alla mina barn. Jag är väldigt säker på att om jag sitter på ålderns höst och ångrar saker kommer det inte bli att jag samsov med Agust för länge.Jag har förstås upplevt stunder då det inte varit så härligt att varken bära eller vara nära barn. Johan jobbade i Norge under Agust första år och var borta 12 dagar i sträck. Ibland kunde jag skicka ett sms till min vän eller mamma och nästan tvinga de att komma på en kopp kaffe och hålla Agust, så jag fick sitta för mig själv och känna var min kropp börjar och slutar. Jag kan fortfarande minnas känslan när jag fick Johans sms och han meddelade att han började köra hemåt. Jag kunde bli alldeles utmattad och galet lättad att nu skulle han komma hem och jag behövde inte bära hela tiden. Jag skulle inte behöva ha någon på mig hela tiden.Jag kan uppleva det väldigt energikrävande emellanåt att vara mamma. Barnen kan sitta jämte mig medan jag känner hur jag töms på energi och vissa stunder vill jag bara sitta ensam, utan att någon rör vid mig. Det kan räcka med ett ögonblick eller två. Man älskar ju ihjäl sig. Andra stunder kan ett leende eller en kram från ett av barnen göra att jag känner mig oerhört energifull, som om inget kan få mig på fall. Jag tror det är viktigt att få känna båda.