Den här tiden.

Vår tid i Canggu är snart över. Vår tid på Bali är snart över!! Inte klokt egentligen att om en vecka sitter vi hemma i vårt eget hus. Men än har vi tid kvar och imorgon åker vi tillbaka till Kuta. Under den här tiden i Canggu har vi delat innergård med ägarna till huset. Ett ryskt ungt par som bott här i tre år. Kreativa. Båda målar. Han spelar gitarr hela kvällarna och sjunger allt från rysk folkmusik/pop/vissång (???typ???) till Amerikansk rockmusik. Hon promenerar till stranden på morgnarna för härliga dopp och på kvällarna simmar hon rundor i poolen. De har varit hjälpsamma och trevliga, inte på något vis påträngande. Det är lite underligt att leva så här nära någon man inte känner. Lite fascinerande att kunna betrakta någon med ett så annorlunda liv från det som jag själv lever. Johan och jag har i princip aldrig levt ensamma eftersom vi fick Andre då vi var 16 och 17 år. Idag har vi firat Johans födelsedag med bowling, bounce, bad och god mat. Agust har fått ett jättetråkigt sår med svinkoppor i på magen och är ganska gnällig. Nu när vi samlades i sängen för lite kvällsmys frågade Aston om det är jobbigt att ha barn. Hur svarar man på det? Mitt svar blev att visst hade det varit lugnare och mer vilsamt att inte ha barn men inte så himla roligt. Jag skulle inte vilja ha det som mina tillfälliga grannar men visst kan jag ibland undra hur det skulle vara att ha all den Tiden. Jag tänker som så att det kommer jag få svar på om 25 år när barnen flyttat hemifrån och jag har all tid i världen att spela gitarr och sjunga rysk folkmusik...