En dag att fira.

För 17 år sedan blev jag mamma. Jag var sjutton år, jättekär i sonens pappa, bodde hemma hos min mamma och gick andra året på naturvetenskapliga programmet. Större än så blir det inte. Det är alltid en enorm händelse när ett barn föds eller kommer in i ens liv på annat vis och man blir förälder men första gången är lite extra unik. Den stunden då man själv föds in i rollen som mamma. Så här i efterhand kan man konstatera att jag inte hade minsta aning om vad jag hade framför mig. All den kärlek,  glädje, stolthet, ångest och oro det lilla knytet förde med sig in i mitt liv. Idag är han 1,90 lång och lika frustrerande som han är underbar. Genom många stunder i mitt liv har han varit den största och ibland enda anledningen att orka en dag till. Under graviditeten var det många personer som berättade för mig om alla de saker jag skulle gå miste om som ung mamma. Det var få som berättade om alla de fantastiska saker jag skulle få känna och uppleva istället. Jag är glad att jag och min man valde vägen mot strömmen och inte med. Jag är även tacksam för alla de människor som utmed vägen kramat, stöttat och uppmuntrat både mig och honom. Det har inte alltid varit lätt men det har alltid varit värt det.