Jag går min egen väg.

Photographer: Johanna Kaisjoki

I dagar har jag suttit med detta utkast. Vridit och vänt på alla ord.

I evigheter, känns det som, hade jag en idé i mitt huvud om att jag inte var den stereotypiska dottern till en delvis frånvarande pappa med alkoholproblem. En pappa som kunde försvinna i dagar och inte meddela vart han var. En pappa jag ibland inte ens hade adress eller telefonnummer till. Jag var inte en “sån” person med otrygg anknytning och låg självkänsla. Jag var inte en sån som försöker anpassa mig till alla, vill vara omtyckt av alla och försöker ta hand om alla och lösa allt. Jag var inte en “sån” som misshandlar min själ och min kropp. Jag gick min egen väg.

Jag blev mamma som 17-åring och skulle inte bli som den stereotypa unga mamman som var socialt utsatt, outbildad och arbetslös. Jag studerade och gjorde något med mitt liv. Och när man blir mamma som ung då måste man inte bara visa alla att man klarar det utan man måste även motbevisa en massa. Jag gick min egen väg.

När jag var alldeles för ung dog min pappa, för hastigt och för tidigt. Men vadå, sörja. Det fanns inte tid, jag var ensamstående med en 3-åring. Jag studerade. Jag skulle bli något, göra något med mitt liv. Och jag gjorde något. Jag drog, slet och kämpade. Sen gjorde jag det lite till. Det fanns inte tid och absolut inte ork att sätta sig ner och undra varför jag aldrig var viktig nog, duktig nog eller bara älskad nog för att han skulle välja annorlunda än att misshandla sin själ och sin kropp på det vis att han helt plötsligt bara skulle lämna mig. Jag gick min egen väg.

Alldeles för sent i mitt liv började jag se mig, hela mig, eller åtminstone börja skrapa på ytan. Alldeles för sent vågade jag titta, verkligen titta. Titta på de gånger jag blivit skadad, sårad, lämnad, övergiven. Av andra men också av mig själv. Och när man börjar titta kan man också se alla de tillfällen då jag sårat andra, då jag inte räckt till men önskar att jag hade det och faktiskt ta ansvar för det. Onödigt sent började min läkning.

Min starka, envisa, provocerande, kloka, och fina pappa fick aldrig en möjlighet att läka det var som trasigt inom honom. Han fick aldrig bli förlåten eller förlåta sig själv. Han fick aldrig stå i sin styrka och sin sårbarhet och bli hållen i det. Jag vill få stå stark. Jag vill vara sårbar. Jag vill förlåta. Jag vill förlåtas. Jag vill hålla. Jag vill bli hållen. Jag vill älska. Jag vill bli älskad. Jag går min egen väg.

(Även om det är skitläskigt att släppa folk innanför min fantastiska rustning som glänser så fint och varit så trygg).