På väg.

Nu är han (Andre) på väg hemåt men det var nära att han missade flyget. Den inbokade chauffören kom aldrig så efter en timmes väntan fick Johan och Andre ta första bästa bil som stannade och erbjöd skjuts. Jag velade väldigt länge om huruvida jag skulle följa med till flygplatsen eller inte men jag fick strikta order om att gråt var oacceptabelt och eftersom jag började gråta tre timmar innan avfärd bestämde jag att Johan fick följa med istället. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara jobbigt att släppa iväg honom och jag vet inte varför det var så tungt. Jag är väldigt glad att han varit med dessa veckor även om han inte var så sugen. Det var viktigt föe mig att han var delaktig i resan så kompromissen att han skulle åka tidigare än oss kändes ganska bra, tills nu. Så nu håller jag tummarna att allt går smidigt och att han kommer till Halmstad runt 14-tiden (svensk tid) imorgon. När jag tidigare öppnade Facebook och såg en efterlysning på en ung tjej som försvunnit på Liseberg så var ju inte det särskilt lugnande. Kan man försvinna på Liseberg så kan man försvinna på Istanbul flygplats. Ångest. Men vem sa att det var enkelt att vara förälder? Eller att det är enkelt att se barnen bli vuxna och självständiga? Förhoppningvis kan jag sova bort 8 timmars oro...och kanske låta havet skölja bort någon timmes nervositet...