"Vi pratade så mycket".

Idag fick jag vänta ensam på bänken innan Magplasket. Bassängen var till och med tom ett ögonblick. Det är sällsynt. Oftast står alla i klunga och rusar in i bassängen så snart tanter och gubbar lämnat den. Inte idag. När jag frågade vad det berodde på svarade en av deltagarna: "vi blev lite sena för vi pratade så mycket".  Det var den absolut bästa ursäkten jag hört! Eller nä, en av mina deltagare i gravidyogan var sen förra veckan för att hon räddade en gubbe som kört in på tågspåret. Det var en bättre ursäkt men inte alls lika trevlig.Så nu sitter jag på bänken utanför omklädningsrummet och lyssnar på allt tjatter. Ett så himla härligt ljud när mina deltagare får umgås, skratta, mysa och ha det bra. Härefter ska jag hem och Fira att min man har fått praktikplats hemma och slipper jobba heltid i Malmö i 10 veckor. Jag grät nästan när vi fick beskedet. Alldeles alldeles underbart. I långa perioder har jag varit ensam med barnen när Johan jobbat i Norge och visst hade jag väl överlevt, om jag måste. Men jag vill inte längre och nu måste jag inte. Det ska firas. Ha en fin helg!