Det här med förväntningar.

 För exakt 18 år sedan var jag en galet nervös 16-åring som satt med min pappa i hans bil. I ett par timmar hade vi flängt runt och jag kunde bara inte med att berätta för honom. När vi stannade utanför hans hem kände jag att nu måste jag. Så snabbt som attan sa jag: "pappa, om ungefär 9 månader ska du bli morfar". Han tittade på mig och sa: "du ska då alltid krångla till det. tänk igenom det och oavsett vad du bestämmer så finns jag där". Och han fanns där...tills han inte längre gjorde det.Idag tvingade jag min långa, ståtliga, (emellanåt) kloka och snälla 17-åriga son att ge mig en kram innan han begav sig på fest i en liten by någonstans med ledorden: ta med kondomer och ring om det är Något som helst! Det är galet vad man som förälder måste hantera. Hur förbereder man sig på det egentligen? Jag hade aldrig förväntat mig att min pappa skulle reagera som han gjorde. Jag hade förväntat mig något Helt annat men är oerhört tacksam över att jag hade så fel. Jag fick stöd, kärlek och omtanke från alla som räknas och det bär jag med mig i alla stunder och med alla utmaningar. Jag kan bara hoppas att i slutänden när jag och mina barn ser tillbaka på mina reaktioner i svåra stunder så ligger jag på plussidan mer än minussidan. Så ikväll när jag omger mig med mina fina "småttingar" och min man för att avsluta året 2015 finns tankarna delvis i en liten by någonstans och inte förrän imorgon när jag återigen kan se sonen så blir jag lugn.  Gott Nytt År! Vi ses 2016.