Lite den känslan.

Livet är oftast inte förutsägbart och det är ytterst lite vi människor egentligen har kontroll över. Jag blir mer och mer övertygad om detta. Mina barn påminner mig om det om och om igen. Efter otaliga hjärnskakningar, obehagliga feberkramper, en allvarlig hjärnblödning och diverse operationer hos de är det uppenbart att oavsett mina ansträngningar så går det inte skydda sig eller de mot allt. Livet är inte enkelt, det är inte tänkt så, men jag är nog ganska tuff. Det måste man ju vara, annars blåser man bort. Ibland känns det så, som att små spröt lossar och flyger iväg. Kvar står man lite mer naken och lite mer skör. Det är då man tar stöd av De andra, alla de fina och starka och kloka runt omkring. Man lånar lite av deras styrka och deras ljus, man tar ett djupt andetag och man fortsätter.