Motgångar är bra ursäkter.

Häromdagen kom ett samtal, ett sånt man inte vill ha. Dåliga nyheter är ett alldeles för klent ord  och helst vill jag bara slå på något eller gömma mig i garderoben och hoppas det ska vara löst när jag kommer ut. Det funkar inte så. Efter tårar och kramar är det bara att plocka upp sig igen och ta tag i livet tills nästa gång tårarna eller ilskan kommer. Så fortsätter det. Samma kväll när jag plockade fram godisskålen sa barnen: "men mamma, vi skulle ju inte äta mer godis." Jag svarade att nej det skulle vi inte men jag vill det nu. För mig själv tänker jag att det får man efter denna dagen. Jäkla skitnyheter och elände, då får man äta ett halvt kilo äckelgodis, chips och glass. Dagen efter skulle jag springa men ville inte. Orkade inte. Hade inte lust helt enkelt, det har jag sällan inför mina rundor. Jag gjorde det ändå. Jag hade bedrövlig träningsvärk och det var första rundan på två månader så resultatet var förväntat ganska dåligt. Det blev intervaller och det var skönt att komma ut. När jag skulle skriva i appen hur det gått så skrev jag bara ok med förklaringen att jag hade träningsvärk och var omotiverad på grund av de jäkla skitnyheterna. Då slog det mig att motgångar är bra ursäkter. Det gjorde och gör mig arg och lite ledsen! Det är ok att de värdelösa nyheterna gör mig lite disträ emellan och får mig att vilja gråta ibland, slå på ett träd, dansa och skrika högt när ingen är i närheten men däremot så rättfärdigar det inte mina dåliga beslut. Det är bara fult. Det kommer säkert hända igen, både en och två gånger men jag ska försöka låta bli. Jag blir inte gladare och mår inte bättre för att jag äter en godispåse eller låter bli att träna för att jag är arg, ledsen och bedrövad över att cancer är ett jäkla skit och inte borde få finnas. Så är det, cancer suger!